Bland moderträd och dystra snår Något trampa med tungaste steg Snart eka ett mäktig vrål Ny fly både modig och feg Nu jättar vandra, skaka mark Åskviggen slå och stormar samlas Fäller furor och skakar bark Domen falla, glaciärers makt Eldjättar frust
Pesten kom från Söder. För tusen är sen. Råttor av den falska tron. Lik och död. Med själar så svarta. Som nattlig sky. Vi jagar dem horta. Varje gång. Vi strider till gryning. När varje troll har stupat. Människopesten. Har ej plats här. Marken färg
Bland skuggor rider en odjur Som en svarta träd Griper hård på en mäktig hammar Ut för svaga kristna blod TROLLHAMMAREN! TROLLHAMMAREN! Trollhammaren sveper igen! Hugga ned, broder igen! Hör det sista ropet Trollhammaren är här! TROLLHAMMAREN! Han är
Månen skiner över nordens land, skogen står i sin mörka prakt Aldhissla vandrar över fjäll och slätt Evigt han vakar, betraktar, denna tysta och nattliga trakt Han sitter i sin grotta, bevakar sin gyllene skatt Sitt hem fyllt av mörker och is Detta u
Jag såg min här av troll och vätte. Slappa spjut så långt ögat mätte. Tusende kroppar alla döda och svala. Min arme ur skogen nu låg i dvala. Då sjöng honan mörk en sång av hat. Hon lovade hort gåvor själar till mat. Åt en dyster ande ur springornas
Jag hörde en sång från djupet. Under vågen, vågen så höga. Blåset gråtar som en kvinna med en död barn på hennes rygg. På hennes rygg! Sjövättan ger ingen bot. Sjunger han med kalla vindar. Människofolk flyr som lammar. Från sjöfolkets lot. Döda have
Trollmakten jag ser uppe i bergen. Försvinn du som lyser över mitt folk. Ge dig iväg! Ge dig iväg! Vår eviga pakt med natten skola ge oss liv, efter ond bråd död, efter ond bråd död Eld och blod för mitt folk mitt svärd skola törsta för blod blod uta
Solsagan Hon stod vid foten av en häll så mörk Målad, kalkad och kall Hon drog ett streck Med en ryckande arm Över himmelens rand Nor till hetaste djup Hon stod på isens blåaste vidd Målad, kalkad och kall Hon ristade sitt tecken, sin runa Med en ryc